Vad härligt att gå till kojs när man har en säng- kamrat. Alltid lika trogen vid min sida. Jag måste vara lyckligt lottad för vi har aldrig varit ovänner. Är inte detta otroligt. Detta måste vara det som kallas kärlek.
Om du inte begriper vad jag skriver så känn dig inte ensam. Känner samma här, fattar inte hur en tanke rinner ut i ur mina fingrar. Fattar absolut inte var den kommer ifrån. Kan det var det där som heter ålderns höst? Knepigt i så fall, kände samma i somras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar